Hanna satt i den lilla tatueringsstudion med ett nervöst leende på läpparna. Väggarna var fyllda med skisser och färdiga konstverk, och doften av desinfektionsmedel blandades med svag citrus från en doftspray. Hon hade bokat sin tid för flera veckor sedan, men det var först nu hon insåg att hennes hjärta slog lite snabbare än vad det borde.
Anledningen satt framför henne.
Leo var studions ägare och den tatuerare som alla pratade om – mörka ögon som såg rakt igenom en, en kropp täckt av bläck som berättade historier han aldrig behövde yttra med ord, och händer som verkade kunna skapa magi.
“Är du redo?” frågade han med en röst som var låg och len, som om han talade direkt till hennes nerver.
Hanna nickade, men hennes blick fastnade på hans armar. Musklerna rörde sig under huden när han drog på sig handskarna, och tatueringarna – slingrande blommor, djärva geometriska mönster och en varg som såg nästan levande ut – verkade berätta om en man som var både vild och kontrollerad.
“Det här kommer kännas lite,” sa han och höjde verktyget, men när han mötte hennes blick fanns där ett svagt leende, nästan som om han njöt av att se hennes reaktion.
Nålen började surra, och det första sticket fick henne att dra efter andan. Men smärtan var snabbt som ett pirrande, och hans händer var stadiga mot hennes hud. Hon slappnade av, eller försökte åtminstone.
“Du gör det bra,” sa han efter en stund och lutade sig närmare för att arbeta med en detalj. Hans andedräkt var varm mot hennes hals, och hon kunde inte låta bli att tänka på hur nära hans läppar var.
“Det är inte så illa som jag trodde,” mumlade hon, men hennes röst skälvde svagt.
Leo såg upp på henne med en blick som fick rummet att krympa tills bara de två fanns kvar. “Många säger det. Men du verkar tåla lite smärta.” Hans ord var enkla, men sättet han sa det på fick henne att rodna.
När han fortsatte sitt arbete kände hon värmen från hans kropp. Hans knogar snuddade ibland hennes hud, och hon kunde inte ignorera hur elektriciteten mellan dem växte med varje liten beröring.
När han var klar och tvättade av tatueringen höll han kvar handen på hennes arm, längre än vad som behövdes. “Vill du se?” frågade han, men hans blick var inte på tatueringen utan på henne.
Hanna reste sig och såg sig själv i spegeln. Mot hennes handled slingrade sig en elegant gren med små blommor, så vacker att det nästan tog andan ur henne. Men det var inte konstverket som fick hennes hjärta att rusa, utan Leo som stod bakom henne.
“Vad tycker du?” frågade han, hans röst låg och mörk.
“Den är perfekt,” viskade hon, men när hon vände sig om för att tacka honom stod han plötsligt alldeles för nära.
Hans hand gled försiktigt över hennes handled, där huden nu var öm och varm. “Det känns som om den var menad för dig,” sa han, och innan hon hann tänka tog han ett steg fram och lutade sig ner.
Hans läppar mötte hennes, mjukt men bestämt, och hela hennes kropp brann som en eld. Hans händer var fasta mot hennes midja, och när han drog henne närmare kunde hon känna varje kontur av hans starka kropp.
Hennes fingrar fann vägen till hans nacke, och hon kunde känna de subtila ränderna av tatueringar under hans skjorta. Han smakade som något mörkt och farligt, och hon ville drunkna i honom.
I den lilla studion, bland doften av bläck och citrus, blev deras kyssar djupare och mer desperata. Deras värld avgränsades till två kroppar som längtade, till värmen mellan dem och till det ögonblick då all kontroll försvann.
Puss & kram
Kendra
