Det var sent på kvällen, och tivolit höll på att stänga ner. Bara några få ljus blinkade fortfarande i mörkret, och pariserhjulet snurrade långsamt, nästan som i slow motion.
De hade fått sista turen.
Ensamma i gondolen, högt ovan marken, svävade de över staden. Hennes klänning gled upp när hon satte sig, och hans blick följde längs hennes bara lår. Hon märkte det, log med ögonen, lutade sig närmare.
– Det känns som att vi är helt ensamma i världen här uppe, viskade hon.
Han nickade, drog försiktigt handen längs hennes lår och upp mot hennes höft. När gondolen stannade till högst upp, andades båda in i exakt samma ögonblick. Tystnaden var tjock, laddad, elektrisk.
Deras läppar möttes, först mjukt, sen hetare. Hennes händer var redan vid hans byxlinning, smygande, ivriga. Han lät fingrarna glida in mellan hennes ben – upptäckte snabbt att hon inte hade några trosor på sig.
– Förberett dig, alltså? flämtade han.
– Jag hoppades.
Hennes kropp gled över hans, trångt men passionerat i den lilla kupén. De viskade, stönade lågt, bet sig i läpparna för att inte låta för mycket. Där uppe, bara de, stjärnorna och stadens brus långt nedanför.
När hjulet började snurra igen och de sakta sjönk mot marken, såg de på varandra – lite rufsiga, andfådda, ögon glittrande av upphetsning och hemlighet.
Ingen annan visste. Men för dem hade pariserhjulet aldrig varit hetare.
