Regnet smattrade mjukt mot fönstret. I det svaga skymningsljuset som silade in genom gardinerna, stod hon lutad mot köksbänken, fortfarande fuktig i håret efter duschen. En tunn morgonrock klängde sig mot hennes kropp, och doften av varm hud och tvål låg kvar i luften.
Han kom upp bakom henne utan ett ord. Hans händer fann hennes höfter, vilade där en stund innan de långsamt smög sig under det tunna tyget. Hon blundade, lutade sig bakåt mot honom och andades djupt in när hans läppar fann hennes hals.
– Du doftar som sommarregn, viskade han, rösten mörk av begär.
Hennes hand sökte hans nacke, drog honom närmare. Kyssarna blev djupare, mer utforskande. Fingrar rörde sig över tyg, under tyg – varje rörelse noggrant avvägd men fylld av hunger.
Han lyfte henne upp på köksbänken, deras ögon möttes – tysta, tända av något som inte behövde ord. Deras läppar möttes igen, nu med en annan intensitet, en tyst överenskommelse. Hon lät fingrarna glida genom hans hår när han lät sina läppar utforska hennes nyckelben, hennes hals, längre ner…
Tiden suddades ut. Allt som fanns var värmen från hans händer, hennes mjuka suckar, och regnet som föll bortom rutan, som om världen utanför bara var ett svagt minne. Två kroppar som möttes i ett stilla rus, i en rytm lika gammal som natten.
När de till sist vilade i varandras armar, var stillheten mellan dem mer talande än något ord. Bara andetag, hud mot hud, och känslan av att vara precis där man vill vara.
