Det var sent. Regnet smattrade mjukt mot bussens fönster, och det var nästan tomt i sätet längst bak där hon satt, halvblöt efter kvällens regniga promenad. Den tunna blusen klibbade mot huden, och hon visste mycket väl hur genomskinlig den blivit. Kanske var det därför han inte kunde sluta titta.
Han klev på vid hållplatsen efter hennes. Hade en självsäker gång, mörk blick, och log kort när han passerade henne. Sedan stannade han – och slog sig ner mitt emot.
Hennes ben råkade nudda hans. Hon drog inte undan.
Ett tyst spel började. Blickar. Små leenden. Fingrar som sakta gled över tygväven på hennes lår. Hans hand låg så nära att hennes andning blev grund.
Bussen krängde lätt i en kurva, och hon föll lite åt sidan – rätt in mot honom. Hans hand vilade nu tydligt på hennes ben. Ingen sa något. Men ingen drog sig undan heller.
Sakta lät hon sin hand glida över till hans lår. Kände spänningen, hans hårda byxknän, hans värme. Fingrarna dansade närmare. Hans andning förändrades.
I en mörk kurva på vägen, där bara några glesa gatlampor kastade skuggor genom rutan, lutade han sig fram. Hans mun mötte hennes öra, och viskade:
– Nästa hållplats är min. Vill du följa med… eller ska vi sitta kvar här och låtsas vara främlingar lite till?
Hon log. Hennes hand låg redan över hans dragkedja.
– Jag tycker om bussresor som inte riktigt har ett slut.
