Nattens varma vind smekte Alinas hud när hon klev ut på balkongen. Staden låg tyst under henne, en matta av glittrande ljus som sträckte sig bortom horisonten. Hon hade bara på sig en tunn, sidenmorgonrock, som smetade sig mot hennes kropp i brisen. Det var sent, men hon kunde inte sova – inte med tankarna på Leo.
Hon hörde dörren till vardagsrummet öppnas bakom henne och kände en plötslig närvaro. När hon vände sig om stod han där, barbröstad med en sliten jeans som hängde lågt på höfterna. Hans ögon var mörka och intensiva, och han hade ett leende som var lika farligt som det var förföriskt.
“Jag kunde inte låta bli,” sa han, rösten djup och hes. “Du såg ut som en dröm där ute.”
Alina kände hur hennes hjärta slog snabbare. Leo gick närmare, och hon stod stilla, som om hon var fångad i hans blick. Hans hand sträckte sig fram och drog långsamt i knytningen på hennes morgonrock.
“Leo…” började hon, men hans namn blev en viskning när morgonrocken gled upp och exponerade hennes hud för nattluften – och för hans hungriga blick.
“Shh,” sa han, och hans fingrar följde linjen av hennes nyckelben, ner till hennes bröst. Hans beröring var lätt men skickade skälvningar genom hela hennes kropp.
Han tryckte henne försiktigt mot balkongräcket, hans kropp så nära att hon kunde känna värmen från honom. Hans läppar fann hennes, och kyssen var djup, het, och fylld med en intensitet som fick världen att snurra.
Hans händer utforskade henne med en självsäkerhet som fick hennes knän att vika sig. Han lyfte henne lätt och satte henne på räcket, och hon lindade sina ben runt hans höfter, drog honom närmare. Hans mun vandrade till hennes hals, hennes axlar, och längre ner, varje kyss tände nya eldar inom henne.
Alina tappade all känsla för tid. Det var bara Leo, hans händer, hans mun, och de stön som undslapp hennes läppar när han tog henne till gränsen och bortom.
Staden fortsatte att lysa under dem, ovetande om passionen som exploderade på balkongen. När det var över stod de kvar, flämtande och sammanflätade, nattens värme bleknande i jämförelse med vad de just delat.
“Jag sa ju att jag inte kunde låta bli,” viskade Leo med ett snett leende, och Alina log tillbaka, fortfarande med efterdyningarna av deras möte pulserande i sin kropp.
