Regnet strilade mot fönstret, och ljuset från gatlyktan utanför kastade skuggor över rummet. Klara stod vid fönstret, iklädd en tunn kimono som knappt dolde hennes silhuett. Hon kände hans blick innan hon ens vände sig om.
Adrian satt på sängkanten, hans tröja uppkavlad över underarmarna, avslöjande muskler som drog sig samman varje gång han rörde sig. Hans ögon, mörka och intensiva, följde hennes varje rörelse.
“Du vet att jag inte kan låta dig stå där,” sa han med en hes röst, fylld av något rått och elektriskt.
“Så gör något åt det då,” svarade hon utan att vända sig om, men hennes läppar bar på ett lekfullt leende.
På ett ögonblick var han bakom henne, hans händer stora och fasta när de vilade på hennes höfter. Hans kropp värmde henne, och när han lutade sig framåt, lät han sina läppar stryka över hennes nacke.
Hon slöt ögonen och drog efter andan när hans fingrar gled över hennes midja, långsamt och utforskande. Hans andetag var tungt och varmt mot hennes öra när han viskade: “Du är så vacker att det gör ont.”
Klara vände sig om, deras blickar möttes, och han drog henne intill sig som om hon var något han inte kunde låta glida ur händerna. Hans kyss var djup, krävande, och hennes händer fann hans hår, drog honom närmare medan världen utanför försvann i regnets brus.
Deras kroppar flätades samman, hjärtan slog i samma takt, och rummet fylldes av värme som ingen kyla från natten kunde rå på.
Puss & kram
Kendra