Klockan tickade långsamt i det halvtomma klassrummet. De flesta eleverna hade redan gått, men jag satt kvar, låtsades studera mina anteckningar medan jag sneglade upp på honom.
Min lärare.
Han satt vid katedern, glasögonen vilande lågt på näsan, bläddrade igenom en hög med papper. Jag visste att han såg mig, även om han låtsades vara upptagen. Det låg en spänning i luften – osynlig för andra, men jag kunde känna den.
Jag lutade mig fram över bänken, lät min penna glida långsamt mellan fingrarna. “Jag tror jag behöver lite extra hjälp,” sa jag med en len röst.
Han lyfte blicken. Hans ögon var vaksamma, men där fanns också något annat. Något han försökte dölja.
“Med vad då?” frågade han lugnt.
Jag lät blicken vandra över honom, ett litet leende lekte på mina läppar. “Jag vet inte… vissa saker är lättare att förstå när de förklaras på rätt sätt.”
Han höjde på ögonbrynen. “Och vad menar du med rätt sätt?”
Jag lutade mig närmare, lät mitt knä snudda vid hans under bordet – en knappt märkbar beröring, men tillräckligt för att jag skulle se hur hans käkar spändes.
“Personligt,” viskade jag.
Han svalde hårt. Jag kunde se hur han kämpade med sig själv, vägde rätt mot fel.
“Du leker med elden,” sa han lågt.
Jag log, lät fingertopparna dansa längs bänkkanten. “Och du gillar det.”
Tystnad. En spänning så tjock att den nästan gick att ta på.
Han drog ett djupt andetag, och för en sekund trodde jag att han skulle luta sig närmare. Att han skulle ge efter.
Men istället lutade han sig tillbaka, granskade mig med en blick som var både varm och farligt behärskad.
“Du borde gå nu,” sa han.
Jag reste mig långsamt, lät fingrarna snudda vid hans skrivbord när jag passerade. Stannade vid dörren, såg över axeln på honom.
“Är du säker?” viskade jag.
Han sa ingenting. Men hans blick sa allt.
Och jag visste att spelet just hade börjat.