Rakkniven gled långsamt över hans kind, lämnade efter sig en slät, ren yta där skummet smälte bort som snö i solsken. Hans spegelbild mötte hans blick – koncentrerad, förförisk. Varje drag var noggrant, varje rörelse en rituell förberedelse.
Bakom honom stod hon, lutad mot dörrkarmen, och betraktade honom med en glimt av något lekfullt i blicken. Handduken runt hennes kropp hade börjat glida farligt långt ner.
“Du tar din tid,” viskade hon, röstens mjuka rasp en kontrast till rakknivens vassa egg.
Han log snett, sköljde av bladet i det varma vattnet och lät henne se när han drog kniven längs käklinjen, långsamt, nästan utmanande. Hennes ögon följde varje rörelse, fängslade av precisionen, av den lugna, kontrollerade styrkan i hans hand.
Hon gick fram, lät fingrarna glida över den nyss rakade huden. “Så len,” mumlade hon, pressade sig mot hans rygg. Han kände värmen av hennes kropp genom det tunna tyget som knappt dolde henne längre.
Hennes andetag var nära, hennes läppar en frestelse. Hon strök sin kind mot hans, njöt av kontrasten mellan den släta huden och skäggets sista antydan vid hakan. Han vände sig om, lade rakkniven åt sidan.
“Din tur,” sa han lågt, och drog henne närmare.