Det var en sådan där sommarkväll som aldrig riktigt blev mörk. Himlen glödde i mjuka nyanser av orange och rosa, och sjön låg spegelblank framför dem. Emma drog av sig skorna och lät fötterna glida ner i det svala vattnet. Den lätta brisen smekte hennes hud och förde med sig doften av blommor och fuktig jord.
Mark satt nära, kanske för nära. Hon kunde känna värmen från hans kropp, höra hans lugna andhämtning. När hon lutade sig bakåt på armbågarna, kastade hon en blick på honom – hans mörka ögon hade en gnista av lekfullhet och något annat, något djupare.
“Vad tänker du på?” frågade han, rösten låg och mjuk som sammet.
“Jag vet inte,” svarade hon med ett svagt leende. “Eller kanske vet jag, men jag vågar inte säga det.”
Mark lutade sig fram, en långsam rörelse som fyllde luften mellan dem med elektricitet. “Säg det,” viskade han.
Hennes hjärta slog hårdare när hon mötte hans blick. Orden hängde i luften, men innan hon hann forma dem, kände hon hans hand mot hennes kind, varm och stadig. Hans fingrar följde linjen av hennes käke innan de kupade sig bakom hennes nacke.
Och så hände det. Hans läppar mötte hennes, först försiktigt, nästan tveksamt, men snart växte kyssen till något intensivare. Hans händer drog henne närmare, deras kroppar pressades samman, och världen runt dem föll bort – bara de två, som om universum hade stannat.
Vinden viskade genom träden, vågorna slog mjukt mot stranden, men allt Emma kunde känna var Mark – hans doft, hans smak, hans beröring. Hans läppar vandrade till hennes hals, hans händer utforskade hennes rygg, varje rörelse skickade vågor av värme genom hennes kropp.
Det var som om tid och rum upplöstes. Bara denna stund, denna natt vid sjön, och känslan av att vara fullständigt levande.