Regnet piskade mot rutan, och vinden ven som om den ville tränga sig in i stugan där Emma och Adrian hade sökt skydd. Brasan knastrade i hörnet, och värmen från elden gjorde luften tung och elektrisk.
De hade varit blöta och kalla när de kommit in, men nu hade de båda bytt om till torra kläder. Emma hade dragit på sig en av Adrians skjortor, som nådde henne till låren, och den smala passformen framhävde varje kurva av hennes kropp. Adrian satt på golvet, bara i jeans, hans blöta hår hängde ner i pannan.
Han tittade på henne, länge, utan att säga något. Hans blick var mörk, intensiv, och den fick hennes puls att öka. När han reste sig upp och gick mot henne kändes det som om luften mellan dem vibrerade.
“Du fryser fortfarande,” sa han, hans röst hes och låg.
Innan hon hann svara stod han precis framför henne. Hans händer lyfte upp skjortans kant, bara en aning, och hans fingertoppar snuddade vid hennes nakna lår. Hon drog in ett skarpt andetag, och ett litet leende spelade över hans läppar.
“Adrian…” började hon, men hans namn blev en viskning som dog ut när hans händer gled upp över hennes midja.
“Jag vet,” svarade han och mötte hennes blick.
Han lutade sig fram och kysste henne, hårt och krävande. Hans händer utforskade hennes kropp, från hennes rygg ner till höfterna, innan de drog henne närmare. Emma kände värmen från hans hud mot sin, hur hans muskler spändes under hennes händer när hon lät dem glida över hans axlar.
Hon lät honom dra av skjortan, och hans händer smekte hennes bara hud, skickade heta ilningar genom hennes kropp. Hans mun följde samma väg – över hennes hals, ner till hennes bröst, hans andetag hett mot hennes hud.
De föll ner tillsammans framför brasan, lågor som reflekterades i deras ögon. Regnet smattrade mot fönstret, men allt Emma kunde känna var hans kropp mot hennes, hans händer som utforskade henne, hans mun som tände eldar överallt den rörde vid.
Varje rörelse, varje viskning av hans namn på hennes läppar, varje suck, blev en del av den symfoni som fyllde rummet. De förlorade sig själva i varandra, som om stormen utanför hade trängt in i dem, dragit med sig varje känsla och gjort dem intensiva, råa och omöjliga att ignorera.
När de till slut låg där, svettiga och flämtande, med kropparna sammanflätade, var det som om världen hade förändrats. Regnet hade lugnat sig, men mellan dem brann fortfarande elden.
