Noveller

Efter stängning

Caféet var tyst nu. Alla gäster hade gått, kaffemaskinen var rengjord, stolarna uppochnervända på borden. Klockan var strax efter åtta, och regnet trummade mjukt mot fönsterrutorna. Elin hade jobbat sent, som vanligt, men i kväll var det något i luften. Något oväntat.

Noah, den nya baristan, stod kvar vid disken och torkade av den för femte gången. Elin märkte hur hans blick ibland dröjde vid henne – inte olustigt, snarare som om han väntade på något. Hon lutade sig mot väggen, korsade armarna, och sa:
“Du vet att vi är ensamma nu?”

Han log, lite snett. “Jag vet.”

Hon gick fram till honom, långsamt, lät fingrarna glida över disken mellan dem. “Och vad tänkte du göra åt det?”

Noah sa inget. Han kom bara runt disken, tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne som om han hade tänkt på det i veckor. Hans händer vilade först vid hennes midja, sen drog han henne närmare, tills hennes kropp pressades mot hans. Kyssen blev djupare, ivrigare.

De rörde sig bakåt, in i det lilla personalrummet. Det var trångt, men det spelade ingen roll. Kläder åkte av i hast, händer utforskade, andetag blev tyngre. Elin drog fingrarna genom hans hår, bet honom lätt i axeln, och han svarade med att trycka henne mot väggen, läpparna mot hennes hals.

Regnet utanför blev till en dov bakgrund, som ett mjukt eko av deras kroppars rörelser. De sa inte mycket – behövde inte. Allt de känt under veckor av blickar och leenden kom till uttryck nu, i beröring, i värme, i hur deras kroppar smälte samman där i skuggorna bakom stängda dörrar.

När det var över stod de kvar en stund, flämtande mot varandras hud, fortfarande insvepta i tystnaden. Elin log, drog fingret längs hans bröstkorg.
“Tror du nån märker att vi blev kvar lite längre än vi borde?”

Noah log tillbaka. “Jag hoppas det.”

Noveller

Under den första snön

Snön föll tungt över den lilla stugan i skogen, och himlen var ett grått täcke som sänkte sig över landskapet. Sofia stod vid fönstret, iklädd en tjock stickad tröja och inget mer än tunna strumpor på fötterna. Hennes andetag immade på glaset när hon såg de stora, vita flingorna virvla ner och lägga sig som ett duntäcke över marken.

Dörren öppnades plötsligt, och med vinden kom Erik in, rödkindad och med snö i sitt rufsiga hår. Hans jacka var täckt av vita kristaller, och stövlarna klampade tungt över det gamla trägolvet.

“Det är magiskt där ute,” sa han med ett leende som alltid fick hennes hjärta att slå hårdare. Han stängde dörren bakom sig, och ljudet av den plötsliga tystnaden gjorde luften mellan dem tjockare.

“Du är helt täckt av snö,” sa hon och skrattade lågt medan hon gick fram till honom. Hennes fingrar drog bort flingor från hans hår, och hennes hand dröjde sig kvar lite längre än nödvändigt.

Erik såg på henne, hans blick intensiv och fylld av något som fick hennes mage att dra ihop sig av förväntan. “Du borde följa med ut,” sa han, men tonen på hans röst antydde att han inte hade för avsikt att gå någonstans just nu.

“Jag fryser redan,” svarade hon, men hennes andetag blev tyngre när hans fingrar rörde vid hennes handled.

“Jag tror jag kan hålla dig varm,” viskade han.

Innan hon hann svara lutade han sig ner och kysste henne. Hans läppar var kalla från vinden, men de värmdes snabbt mot hennes. Hon flämtade till när hans händer drog henne närmare, smälte sig in i hennes kropp som om de hörde ihop.

“Kom,” sa han och drog med henne mot dörren.

Ute i snön var världen tyst, som om naturen höll andan för att inte störa dem. Sofia skakade på huvudet åt hans galenskap, men hennes skratt blev till en flämtning när han tog tag i hennes midja och sänkte henne försiktigt ner i snön. Kyla bet i hennes rygg genom tröjan, men hans varma kropp över henne suddade snabbt bort allt annat.

Deras kyssar blev hetare, mer krävande, och hans händer utforskade henne med en blandning av ömhet och hunger. Den kalla luften runt dem blev som en kontrast till värmen som byggdes upp mellan deras kroppar. Hennes fingrar grävde sig in i hans hår, och snön smälte runt dem, en liten bubbla av hetta mitt i vinterns vita tystnad.

När deras andetag blev tunga och hjärtan slog som trummor i takt med varandra, fann de sig i en värld där inget annat existerade. Bara de, snön, och passionen som fyllde natten med värme.

Puss & kram
Kendra