De satt under ett litet tak av rostigt plåt, undan gömda från den plötsliga sommarstormen. Regnet föll tungt mot taket omkring dem, droppar som smattrade och rann i slingrande mönster.
Hon huttrade till, och han drog sin jacka av och la den över hennes axlar. Deras blickar möttes, och utan att säga något lutade hon sig närmare, sökte värme som blev något mer än bara kroppslig.
Hans hand trevade upp längs hennes arm, fann hennes nacke och drog henne in mot sig. Regndroppar hängde kvar i hennes hår, glänste mot huden. Han kysste henne där — vid tinningen, över kinden, vid käklinjen — som om han ville smaka varje spår av stormen.
Hennes fingrar letade sig in under hans tröja, fann varm hud, och han svarade med ett dovt, nästan ohörbart läte mot hennes hals. De smälte ihop, där på den hårda träbänken, under en himmel som grät av lust och längtan.
Kläder blev till hinder snarare än skydd, förflyttades med fumliga händer och skrattkvävda suckar. Luften omkring dem var fuktig och laddad, men mellan dem brann en värme som inget regn i världen kunde släcka.
När stormen till sist lättade och de låg ihopflätade under det lilla plåttaket, kunde hon höra hans hjärtslag genom sin egen hud — tungt, starkt och helt i takt med hennes.
