Det var en gråmulen torsdag när de bestämde sig för att göra något som bröt mot det monotona. Lunchrasten, vanligtvis fylld av stressade tuggor framför en skärm, hade blivit en tid för hemlig längtan.
Hon väntade redan i sängen när han smög in i sovrummet, dörren stängdes bakom honom med ett mjukt klick. Doften av nytvättade lakan blandades med en svag hint av hennes parfym, som alltid fick hans puls att stiga. Hon låg där i sitt linne och trosor, håret rufsigt som om hon hade väntat på honom hela morgonen.
“Du har en halvtimme,” sa hon med ett lekfullt leende och höjde ett ögonbryn.
Han kröp upp i sängen utan att säga ett ord, som om hans kropp redan förstod vad som väntades. Deras läppar möttes i en kyss som började mjukt men snart blev hungrig, som om de försökte sluka den tid de inte hade. Fingrar utforskade snabbt, knappar knäpptes upp och tyg gled bort tills deras kroppar möttes, varma och hungrande efter varandra.
Lakanen blev till en röra när de rullade runt, skratt blandades med flämtningar, och för en stund försvann världen utanför. Hennes händer greppade hans rygg när hans mun utforskade hennes hals, hans andetag heta mot hennes hud. Tiden tycktes stå stilla, men klockan tickade alltid för snabbt när de var tillsammans.
När de till slut låg bredvid varandra, andfådda och med ett litet lager av svett som glimmade på deras kroppar, kastade hon en blick på klockan. “Fem minuter kvar,” viskade hon och började skratta.
“Perfekt,” sa han och drog henne intill sig för en sista kyss innan verkligheten åter kallade dem tillbaka till kontoret. Lakanen låg kvar som bevis på en lunchrast de sent skulle glömma.
