Lampan på skrivbordet kastade ett varmt sken över boksidorna, och ljudet av en penna som raspade mot pappret var det enda som hördes. Jag satt tvärs över bordet från honom, men mina tankar var långt ifrån uppgiften framför mig.
“Fokusera,” sa han mjukt, men bestämt.
Jag sneglade upp på honom. Hans skjorta var uppknäppt vid halsen, ärmarna uppkavlade, som om han själv kämpade med värmen i rummet. Eller kanske var det något annat som gjorde luften så tung.
“Jag försöker,” mumlade jag, men mitt tonfall avslöjade mig.
Han suckade lätt och lutade sig fram, placerade en hand på min bok. “Du har knappt skrivit något på fem minuter,” konstaterade han.
Jag höjde ett ögonbryn, lät fingertoppen långsamt glida längs pennans kant. “Kanske behöver jag en annan sorts motivation.”
Hans blick blev mörkare, men han rörde sig inte. Det var jag som tog initiativet. Sakta, nästan lekfullt, lät jag foten smyga upp längs hans vad under bordet. En tyst fråga, en testning av gränser.
Han andades in skarpt, men sa fortfarande ingenting.
“Är det så här du brukar studera?” frågade han till slut, rösten något djupare än innan.
Jag log oskyldigt. “Bara när ämnet är extra… intressant.”
Tystnaden mellan oss vibrerade av outtalad spänning. Jag visste att vi borde fokusera, att boken mellan oss var det vi egentligen skulle ägna oss åt. Men när jag lät handen vila på bordet, bara en hårsmån från hans, kände jag hur elektriciteten mellan oss sköt gnistor.
“Du leker farligt,” mumlade han.
Jag lutade mig närmare, så att mina andetag fläktade mot hans kind. “Och du verkar inte ha något emot det.”
Hans hand vilade kvar vid min, så nära att jag kunde känna värmen från hans hud. Ett val hängde i luften, osynligt men omöjligt att ignorera.
Och vi båda visste att det här var långt ifrån över.