Det var sent på kvällen, och kontorsbyggnaden låg tyst och öde. Laura tryckte på hissknappen och kände det kalla metallen mot fingertopparna. Hennes hjärta slog snabbare än vanligt, och det var inte bara för att hon var ensam.
När dörrarna öppnades stod Elias där, hans mörka kostymjacka hängande över armen och slipsen löst knuten runt halsen. Hans blick mötte hennes, och något i hans ögon fick hennes mage att pirra.
“Laura,” sa han med en låg röst.
“Elias,” svarade hon, försökte låta oberörd.
De steg in i hissen tillsammans. Dörrarna gled igen, och ett ögonblick av tystnad följde. Hissen började röra sig, men det kändes som om luften mellan dem var elektrifierad.
“Det har varit en lång dag,” sa Elias, hans röst mjuk men laddad med något underliggande.
Laura nickade, men hon kunde känna hans blick på sig, studerande, utforskande. Hon lutade sig mot väggen, kände det kalla stålet mot ryggen, och när hissens rörelse plötsligt stannade med ett ryck, drog hon efter andan.
“Vad hände?” frågade hon, men Elias hade redan tryckt på nödlarmet. Ingenting hände.
“Det verkar som om vi sitter fast,” sa han med ett lätt leende, och hans närvaro kändes plötsligt överväldigande i det lilla utrymmet.
Laura kände en hetta stiga i kroppen, inte bara från nervositet utan från sättet Elias rörde sig närmare, som om han visste exakt vad han gjorde.
“Vi kanske får vänta ett tag,” sa han och lutade sig mot väggen bredvid henne, deras kroppar så nära att hon kunde känna värmen från honom.
Hans hand sträckte sig mot hennes, och när deras fingrar möttes, kändes det som om något exploderade inuti henne. Han tog ett steg närmare, och innan hon visste ordet av det var hans läppar över hennes, hårda och krävande.
Laura slöt ögonen och gav efter för kyssen, hennes händer drog honom närmare, kände hans fasta bröstkorg under sina fingertoppar. Elias lyfte henne, och hon kände sig viktlös när han pressade henne mot hissväggen.
Hans händer utforskade hennes kropp, drog upp kjolen för att nå hennes bara hud. Hennes andetag blev kortare, hennes kropp glödde av den hetta han tände inom henne.
“Elias…” viskade hon, men hans mun var redan vid hennes hals, sög och kysste på ett sätt som fick hennes huvud att falla bakåt.
De gav sig hän, helt uppslukade av varandra, i en värld som krympt till bara detta ögonblick. Deras rörelser blev alltmer intensiva, deras kroppar sammanflätade i en rytm som gjorde tiden oviktig.
När hissens lampa blinkade och dörrarna öppnades igen, stod de båda där, andfådda och med rodnande kinder. Elias såg på henne, en lekfull glimt i ögonen.
“Det här var en oförglömlig resa,” sa han med ett roat leende, och Laura kunde inte låta bli att skratta, hennes kropp fortfarande darrande av vad som just hänt.
