Det började med en blick.
Clara stod vid fönstret i sin lägenhet på åttonde våningen, bara iklädd en tunn morgonrock. Kvällen var varm, stadens ljud svävade in genom det öppna fönstret – avlägsna röster, en motorcykel som drog förbi, sommardoften från trädens blad.
I huset mittemot såg hon honom.
Han satt vid ett skrivbord, skjortan uppknäppt, en drink i handen. Mörkt hår, skarpa drag, avslappnad självsäkerhet. Deras ögon möttes. Först ett ögonblick, sen ett till. Det var något i hans blick – direkt, outtalat – som fick henne att stå kvar.
Hon lät morgonrocken glida av axlarna.
Ett andetag. Sedan ett till. Hon kunde känna pulsen slå i halsen. Han satt kvar, fortfarande med blicken på henne, nu tydligt vaken, intresserad. Hon klev fram till fönsterkarmen och lutade sig fram, långsamt, som om hela staden höll andan.
Med fingertopparna följde hon sin hals ner till bröstkorgen, lät dem vandra över huden. Hennes andetag blev tyngre. Hon höll ögonkontakten, visste att han såg varje rörelse. Värmen inom henne steg, långsamt men ostoppbart – en brännande hunger som inte längre ville gömma sig.
Hon satte sig på fönsterbrädan, spred benen, lät nattluften kyssa hennes lår. Ena handen gled mellan dem. Hon rörde vid sig själv, mjukt först, men med en växande desperation. Blicken fastnaglad i hans – han hade ställt sig upp nu, tätt vid sitt eget fönster, ögon mörka av begär, handen mot rutan som om han ville nå henne genom glaset.
Clara lät huvudet falla bakåt, ögonen slutna, ljuden från gatan försvann, hon kände bara honom – hans närvaro, hans tysta hunger. Hennes andetag blev viskningar, sedan stön, kroppen bågnade, och till slut – en våg som svepte genom henne, drog henne med sig, höll henne kvar i ett ögonblick så intensivt att hon skakade.
När hon öppnade ögonen stod han fortfarande kvar. Leende. Lugn. Som om han redan visste att detta bara var början.
