Caféet var tyst nu. Alla gäster hade gått, kaffemaskinen var rengjord, stolarna uppochnervända på borden. Klockan var strax efter åtta, och regnet trummade mjukt mot fönsterrutorna. Elin hade jobbat sent, som vanligt, men i kväll var det något i luften. Något oväntat.
Noah, den nya baristan, stod kvar vid disken och torkade av den för femte gången. Elin märkte hur hans blick ibland dröjde vid henne – inte olustigt, snarare som om han väntade på något. Hon lutade sig mot väggen, korsade armarna, och sa:
“Du vet att vi är ensamma nu?”
Han log, lite snett. “Jag vet.”
Hon gick fram till honom, långsamt, lät fingrarna glida över disken mellan dem. “Och vad tänkte du göra åt det?”
Noah sa inget. Han kom bara runt disken, tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne som om han hade tänkt på det i veckor. Hans händer vilade först vid hennes midja, sen drog han henne närmare, tills hennes kropp pressades mot hans. Kyssen blev djupare, ivrigare.
De rörde sig bakåt, in i det lilla personalrummet. Det var trångt, men det spelade ingen roll. Kläder åkte av i hast, händer utforskade, andetag blev tyngre. Elin drog fingrarna genom hans hår, bet honom lätt i axeln, och han svarade med att trycka henne mot väggen, läpparna mot hennes hals.
Regnet utanför blev till en dov bakgrund, som ett mjukt eko av deras kroppars rörelser. De sa inte mycket – behövde inte. Allt de känt under veckor av blickar och leenden kom till uttryck nu, i beröring, i värme, i hur deras kroppar smälte samman där i skuggorna bakom stängda dörrar.
När det var över stod de kvar en stund, flämtande mot varandras hud, fortfarande insvepta i tystnaden. Elin log, drog fingret längs hans bröstkorg.
“Tror du nån märker att vi blev kvar lite längre än vi borde?”
Noah log tillbaka. “Jag hoppas det.”
