Fantasier

Du och jag i parken

Det var en sen eftermiddag i parken, när solen låg lågt och målade himlen i varma nyanser av guld och rosa. Luften var mättad med doften av gräs, blommande träd och sommarvärme. De satt på en avskild bänk, halvt gömda bakom täta buskar, där ljuden från stadens brus bara var ett avlägset sorl.

Hon lutade sig närmare honom, hennes bara ben snuddade vid hans, en lätt beröring som skickade små ilningar genom dem båda. Hennes blick var lekfull, utmanande, och när hon sakta bet sig i underläppen visste han att hon gjorde det medvetet, bara för att reta honom.

Han lät fingertopparna smeka hennes hand, sedan upp över hennes bara arm, sakta, njutningsfullt. Hon rös till, men flyttade sig inte undan. Istället lade hon en hand på hans lår, lät naglarna rita osynliga mönster genom tyget.

Deras andetag blev djupare. Han lutade sig in, deras läppar möttes, först mjukt, utforskande, sedan djärvare, hetare. Hennes fingrar kramade hans nacke, drog honom närmare, medan hans hand smög sig längs hennes midja, över den tunna klänningens tyg.

De visste att vem som helst kunde passera. Att en joggare, en hundägare, en annan kvällsvandrare kunde få syn på dem. Just det gjorde det hela ännu mer elektriskt, ännu mer oemotståndligt.

Hon drog sig undan, hennes andetag tunga och blicken mörk av lust. “Ska vi gå?” viskade hon, men i hennes ögon fanns en glöd som sa att leken bara hade börjat.

Fantasier

Raka eller inte raka

Rakkniven gled långsamt över hans kind, lämnade efter sig en slät, ren yta där skummet smälte bort som snö i solsken. Hans spegelbild mötte hans blick – koncentrerad, förförisk. Varje drag var noggrant, varje rörelse en rituell förberedelse.

Bakom honom stod hon, lutad mot dörrkarmen, och betraktade honom med en glimt av något lekfullt i blicken. Handduken runt hennes kropp hade börjat glida farligt långt ner.

“Du tar din tid,” viskade hon, röstens mjuka rasp en kontrast till rakknivens vassa egg.

Han log snett, sköljde av bladet i det varma vattnet och lät henne se när han drog kniven längs käklinjen, långsamt, nästan utmanande. Hennes ögon följde varje rörelse, fängslade av precisionen, av den lugna, kontrollerade styrkan i hans hand.

Hon gick fram, lät fingrarna glida över den nyss rakade huden. “Så len,” mumlade hon, pressade sig mot hans rygg. Han kände värmen av hennes kropp genom det tunna tyget som knappt dolde henne längre.

Hennes andetag var nära, hennes läppar en frestelse. Hon strök sin kind mot hans, njöt av kontrasten mellan den släta huden och skäggets sista antydan vid hakan. Han vände sig om, lade rakkniven åt sidan.

“Din tur,” sa han lågt, och drog henne närmare.