Vattenfallet brusade som ett hjärtslag från jordens inre. Solen sänkte sig långsamt bakom trädtopparna, och ljuset silades i gyllene skärvor genom lövverket. Han stod stilla, nästan andäktigt, vid kanten av den lilla lagunen. Hans blick sökte och fann henne – mitt i vattnet, med ryggen mot honom.
Hon stod med vattnet rinnande nerför kroppen, långsamt, som smekningar över hennes hud. På ryggen slingrade sig en tatuering – en lotus, svart och mjukt skuggad, med tunna linjer som följde hennes ryggrads kurva. Som om den vuxit fram ur hennes kropp, som ett hemligt språk för dem som vågade se.
Hon vände sig om långsamt, och log. Inget ord behövdes. Han klev ner i vattnet, tyst, tills han var nära nog att känna värmen från hennes hud trots det kalla vattnet. Deras blickar fastnade i varandra, och han lät fingrarna följa bläcket över hennes hud – från skuldran, över ryggen, ner mot midjan.
– Den är vacker, viskade han.
– Den är jag, svarade hon, och tog hans hand, förde den mot sitt hjärta.
Deras läppar möttes i en mjuk kyss, som först var trevande men snart djupnade till något som kändes som eld i vatten. Hennes händer utforskade hans rygg, hans nacke, drog honom närmare tills deras kroppar var sammanflätade i en dans av begär.
Vattnet omfamnade dem medan han smekte hennes hud, lät sina läppar följa dropparna som rann från hennes hals, över hennes nyckelben, ner mot bröstet. Hon andades tungt, ljudlöst, som vinden som lekte i träden ovanför.
De älskade där, i lagunens skugga, med vattenfallet som enda vittne. Varje rörelse mjuk men laddad, varje beröring en bön. När hennes rygg bågades mot honom och han såg hur lotusblomman sträckte sig i extas längs hennes ryggrad, förstod han – hon var konst, hon var natur, hon var kraft.
